Motion till kyrkomötet 1998:4 av Eva Forsell Aronsson och Carina Etander Rimborg om värdigt omhändertagande och gravsättning av foster

Kyrkomötet KMot 1998:4

I denna motion föreslår vi bl.a. att alla foster skall få ett värdigt och etiskt godtagbart omhändertagande. Detta skall ske oberoende av ålder, och vara det normala förfaringssättet. Många kvinnor som genomgått en abort eller ett missfall ställer sig förr eller senare frågan om vart fostret tog vägen. Att fostret då behandlats som biologiskt riskavfall på en sopförbränningsstation kan vara smärtsamt för kvinnan. Motionen syftar till att skapa ett bättre stöd för föräldrar och för sjukvårdens och Svenska kyrkans personal, och att gravsättning och begravning av foster kan ske på ett mer enhetligt sätt i alla församlingar.

Bakgrund

Idag avslutas cirka 15% av alla kända graviditeter med s.k. spontan abort (missfall). De föräldrar som förlorat ett foster på detta sätt upplever oftast en mycket stor sorg och smärta. Den avbrutna graviditeten innebär för dessa föräldrar en förlust av ett barn, och sorgen och saknaden är i allmänhet stor, oberoende av graviditetens längd.

Svenska kyrkans biskopar gav 1991 ut skriften "Omhändertagande av foster. Ett brev från Svenska kyrkans biskopar till medarbetarna i Sjukhuskyrkan och församlingsprästerna". Med detta brev vill biskoparna "ge bakgrundsfakta, impulser till fortsatt reflexion och råd". Detta biskopsbrev ger en mycket god översikt över frågeställningen och innehåller också viktiga insikter om föräldrarnas situation i detta sammanhang. Biskopsmötet rekommenderade då att man tydligt skiljer mellan omhändertagande och begravning av dött foster. "Omhändertagandet bör innebära rutinmässig kremering av foster utan att föräldrarna tillfrågas. Föräldrarna avgör emellertid om begravningsgudstjänst i någon form ska äga rum."

Lagstiftning m.m.

Idag avgörs vilka barn/foster som skall respektive kan, beredas gravplats vid dödsfall av Begravningslagen: 2 kap. 3 § "På allmän begravningsplats skall gravplats beredas dem som vid dödsfallet var folkbokförda inom pastoratet, den kyrkliga samfälligheten eller kommunen. Om tillgången på gravplatsmark medger det, får också andra beredas gravplats där. Lag (1991:496)."

Folkbokföringslagen anger att:

2§ Ett barn som föds levande här i landet skall folkbokföras om modern är folkbokförd eller om fadern är folkbokförd vårdnadshavare. Även ett barn som föds utom landet av en kvinna som är folkbokförd skall folkbokföras. Lag (1997:989).

24§ "Nyfödd, som efter födelsen andats eller visat något annat livstecken, samt dödfött som avlidit efter utgången av tjugoåttonde havandeskapsveckan" skall anmälas till skattemyndigheten. Lag (1997:989).

Även Statistiska centralbyrån skall underrättas när registrering har skett (Förordning (1991:750) om folkbokföringsregister m.m.).

Begravningsförordningen (1990:1147) anger att: "En dödfödd som har avlidit före utgången av tjugoåttonde havandeskapsveckan får gravsättas eller kremeras utan intyg för gravsättning eller kremering, om ett läkarintyg om dödsfallet lämnas till den som förvaltar begravningsplatsen eller krematoriemyndigheten". (23§) Enligt 9§ förs ingen kremationsjournal, utan datum för kremering antecknas på det nämnda läkarintyget.

Olika praxis i olika församlingar

Tidigare har allmän praxis för omhändertagande av dött foster varit att det betraktats som biologiskt riskavfall och bränts i sjukhusets egna förbränningsugnar eller i ugnar vid närmaste sopförbränningsstation. Under de senaste åren har några sjukhus rutinmässigt låtit samtliga foster från sena aborter och missfall (vecka 13-28) kremeras i kyrkogårdsförvaltningens krematorium och sedan har jordning (gravsättning) skett anonymt, t.ex. genom placering i minneslund.

Idag beror omhändertagandet av foster på hur långt gången graviditeten var. Före graviditetsvecka 13 behandlas det som biologiskt riskavfall enligt ovan. För foster från vecka 13 t.o.m. vecka 28 regleras alltså omhändertagandet ej av lagstiftning. Socialstyrelsen (SO SFS 1990:8) rekommenderar dock kremering. Vad det gäller omhändertagande och gravsättning har olika församlingar olika regler. I vissa församlingar har föräldrarna dock rätt till kremering men ej alltid jordbegravning.

Gränsen vid 14:e veckan är satt bl.a. efter att man tidigare som regel utförde aborter (spontana eller provocerade) före vecka 13 medelst s.k. skrapning. Dagens forskning visar dock att kvinnan mår bäst av och resultatet i de flesta fall är bättre om aborten framkallas med läkemedel och fostret föds fram den normala vägen. Då kommer fostret ut helt och kan tydligt urskiljas från annan vävnad, vilket gör det enklare att kremera och gravsätta fostret.

Detta innebär att gränsen vid 13:e veckan inte längre är aktuell, och någon nedre gräns går ej att sätta. En graviditet upptäcks ju tidigast under vecka 7, och från 8:e graviditetsveckan har alla organ bildats och utformningen är klar. Det som återstår är mognad och tillväxt. Ett foster är ca 2,5 cm i vecka 8 och 6,5 cm i vecka 12. För krematorierna innebär det inga praktiska problem med att ta hand om foster före vecka 13. Däremot kan det behövas mer information och utbildning av krematoriepersonalen.

Värdigt omhändertagande av alla foster

Vi föreslår därför att alla foster skall få ett värdigt och etiskt godtagbart omhändertagande. Detta skall ske oberoende av ålder, och även utan föräldrarnas aktiva initiativ. Många kvinnor som genomgått en abort eller missfall ställer sig förr eller senare frågan om vart fostret tog vägen. Frågan uppkommer t.ex. i samband med att barn eller nära släktingar väntar tillökning. En del kontaktar då det aktuella sjukhuset. Att då få svaret att fostret hanteras som biologiskt riskavfall i stället för att ha fått ett mer värdigt omhändertagande kan vara smärtsamt för kvinnan. Skulle å andra sidan, t.ex. efter en legal abort, frågan inte uppkomma, kan det knappast upplevas som stötande för någon att fostret hanterats under värdiga former.

Pastorala råd och ökad information

Idag omhändertas och kremeras och/eller gravsätts mycket få av de spontant aborterade fostren (missfallen), endast någon till några procent. Detta beror på att initiativet förutsätts komma från föräldrarna, som ofta är okunniga om möjligheten och dessutom är i ett chocktillstånd. Föräldrarna behöver oftast framföra sina önskemål om omhändertagande precis i samband med missfallet, och då ges idag ingen information om denna möjlighet. Kuratorshjälp erbjuds oftast inte förrän efter flera dagar och då kan det vara för sent. Att få möjlighet att sörja sitt förlorade barn vid en grav eller en minneslund kan ofta vara till stor hjälp i sorgearbetet. På något sätt måste därför föräldrar som förlorar ett foster få information om möjlighet till kremering och/eller gravsättning. Detta skulle kunna ske genom Sjukhuskyrkans personal eller att sjukvårdspersonalen har tillgång till en informationsbroschyr där rättigheter och möjligheter beskrivs. Man bör även informera om att kyrkohandboken innehåller ritual för Begravningsgudstjänst II avsett för begravning av dödfött eller spätt barn.

För att kunna möta föräldrar som förlorat ett foster krävs ett ökat medvetande om den oerhörda sorg dessa föräldrar bär. Detta gäller personalen vid Sjukhuskyrkan, kyrkogårdsförvaltningen, krematorierna och sjukvården, men även församlingarnas präster och diakoner. Idag saknas riktlinjer för det pastorala omhändertagandet av foster och föräldrar, vilket påtalas i biskopsbrevet. I samband med att pastorala råd tas fram bör man även ge den berörda personalen utbildning.

Mot bakgrund av det ovan anförda hemställs

1. att kyrkomötet begär att Centralstyrelsen verkar för att det blir möjligt att kremera och/eller gravsätta foster oberoende av ålder i Sveriges alla församlingar,

2. att kyrkomötet hos regeringen begär sådan ändring i begravningslagen att alla foster oberoende av ålder ges ett värdigt omhändertagande,

3. att kyrkomötet begär att Centralstyrelsen utarbetar pastorala råd för församlingar och kyrkogårdsförvaltningar angående omhändertagande och begravning av foster,

4. att kyrkomötet begär att Centralstyrelsen i övrigt verkar i enlighet med motionens intention.

Mölndal den 10 juni

Eva Forssell Aronsson Carina Etander Rimborg